Minns du historiens slut?

Turbulence

Det låg mycket i ilskan på 90-talet. Nyliberal kapitalism, ibland kallad Thatcherism eller Reaganism, skulle utgöra kulmen på historien. Slagordet då, som ”Järnladyn” gillade att använda, var ”det finns inte något alternativ”. Utmaningen att vända denna totalitära jargong inleddes för länge sedan. De globaliseringskritiska rörelserna, som uppstod vid århundradets slut och som förknippas med protesterna i Seattle och Genua, vägrade att acceptera historiens slut. De förde fram att ”en annan värld är möjlig”. Vi är en del av dessa rörelser och nu, mitt i en enorm global finanskris, kan vi tydligt konstatera att vi hade rätt och att de hade fel.

Det här handlar inte om skryta – det handlar om vad kärnan i denna kris egentligen innebär. Framförallt lyckades nyliberalismen ideologiskt sätta sig själv i centrum. Alan Greenspan, tidigare chef för den amerikanska centralbanken, som styrde en stor del av avregleringen som bidrog mycket till den nu pågående krisen, har erkänt att han har behövt omvärdera sitt livs mest kära övertygelser. Nyliberalismens grundantagande, att marknaden är det bästa sättet att sprida välfärd, för endast på marknaden kan individers strävan efter sina egna intressen magiskt omvandlas till en social process, har blivit starkt motbevisad. Det är inte längre sunt förnuft, eller det enda alternativet – det står nu tydligt att det snarare handlat om en viss grupps intressen. Att höra en person som Greenspan identifiera detta är som att höra påven säga ”kanske har vi haft fel om det här med Gud”. Detta är alltså nyliberalismens ”Berlinmurens fall”.

Men att säga att världen kommer att förändras innebär inte kapitalismens slut, eller ens nödvändigtvis början på något bättre än nyliberalismen. Det betyder att nu är stunden då en viss ekonomisk och politisk ordning, skapad på slutet av 70-talet, blivit instabil.

Uppkomsten av nyliberalism var delvis ett svar på en politiskt stark och krävande arbetarklass, som var van vid tanken att välfärdsstaten skulle tillgodose grundläggande behov, att reallönerna skulle öka och som dessutom ansåg sig förtjänta av mer. Sedan dess har reallönerna stagnerat, sociala försäkringar har blivit restriktivare och osäkerhet och rädsla har spridit sig. Mot detta fick vi billiga krediter bekostade av stigande huspriser (bubblan där denna kris uppstod), privata försäkringar och pensioner, och delvis (särskilt i Storbritannien och i USA) en konsumtionsfest triggad inte av höjda löner utan av stigande privata skulder. Ett fåtal spekulanter blev väldigt rika. Vissa fick hus och pension. De flesta av oss blev bara djupt skuldsatta.

Nu har hela denna ordning kollapsat. Tiden då billiga krediter kompenserade för förluster på alla andra områden är över. Vi måste nu möta den dystra verkligheten av stagnerande löner, osäkra anställningar, högre priser och ständigt minskande sociala rättigheter. Kort sagt, vi i nord har framför oss det som största delen av världens befolkning upplevde under 80-talet när IMF och Världsbanken som starkast propagerade för strukturanpassning. Det var runt tiden för denna anpassning under 90-talet som de första striderna mot nyliberalismen ägde rum, och detsamma skulle kunna hända nu. Vi kan inte exakt veta vart dessa nya sociala konflikter kommer att bryta ut eller i vilken form, eller om de blir konstanta. Kanske över stigande mat och bränslepriser, triggade av krafter som motsatt sig politisk styrning av ekonomin av marknaden. Eller kanske kommer dessa konflikter uppkomma kring frågan om bostad, då människor organiserar sig för att förhindra vräkningar och för att återta fysisk plats.

Men detta betyder också att formen på omstruktureringen som kommer att designas och debatteras av G20 och många andra över de kommande månaderna kommer att vara beroende av hur människor reagerar på situationen. Många pratar om en ”new deal”, men den nya deal vi kommer att få kommer bara att vara så stor som vår kapacitet att kräva – eller ta – det vi vill ha.

Historien är fri att forma. Men det visste vi ju hela tiden.

Turbulence (översatt: turbulens) är ett sporadiskt skriv- och publiceringsprojekt. Deras senaste skrift heter “Vem kommer att rädda oss från framtiden” och innehåller en samling artiklar rörande den pågående finanskrisen, mat- och oljepriser, den ekologiska krisen och dess potentiella betydelse för radikala rörelser. editors@turbulence.org.uk

Originally published in Swedish here. The English original can be found here, and a German translation here. A Serbian version of the text is online here, and a Greek version here (PDF).

Buzz it!
  • Who we are

    Turbulence is a journal/newspaper that we hope will become an ongoing space in which to think through, debate and articulate the political, social, economic and cultural theories of our movements, as well as the networks of diverse practices and alternatives that surround them. Read more here

  • Turbulence on Myspace



Subscribe
Flattr this